Totoria

Generalentreprenör (GE): Allt byggande sker av generalentreprenören och av henne upphandlade underentreprenörer (UE, tex en snickare som är GE som köpa tjänster från en rörmokare som då blir en UE till GE). Jag som beställare har tagit fram exakt vad det är jag vill ha byggt (det kallas projektering).

Totalentreprenör: Allt byggande sker av entreprenören själv och dessutom så står hon för stora delar av projekteringen, dvs hur arbetet ska göras.

Beställare: Det är jag som köper hela projektet. Jag kallas också för Byggherre. Varför just herre vette sjutton, jag skulle hellre heta Byggdam! ;)

Totalentreprenaden går helt ok. Ulf, som TE heter, är flitig och ambitiös. Han är både VD och snickare i ett. Rätt som det är så har han varit och jobbat sena kvällar och helger och då jag lite förvånat lyfte på ögonbrynen så säger han engagerat "Det här är ju MITT projekt!" Det är bra, projektet är alltså viktigt också för honom.

Det som annars går på rutin måste nu bearbetas lite. ÄTA-hanteringen (rent ekonomiskt) till exempel. Det har varit lite gnissel i maskineriet innan det nu fungerar som det ska. Nu skrivs allt ner från respektive UE och skickas till TE som sedan mailar formuläret till mig. Vi godkänner eller så skickar vi tillbaka en fråga eller ett "nej tack". Gränssnittet är alltid TE mot mig, UE får snällt komunicera (åtminstone officiellt) med sin TE, Ulf. Det kan tyckas lite stolpigt men det måste vara så. Jag skulle annars drunkna i frågor då bara ett projekt kan spruta ur sig fem-sex spörsmål att ta ställning till i veckan. Lägg då ihop alla projekt jag roddar, då blir det minst sagt svettigt. Nej, ordning och reda, löning efter godkänd ÄTA!

Beställningar av tilläggsarbeten (rent praktiskt) har också strulat lite. Jag är beställare och ägare av fastigheten (tja inte rent personligt, men representativt) och har en hyresgäst i huset som byggs om. Hyresgästerna springer i huset hela dagarna och har naturligtvis en massa önskemål och idéer. Problemet är att det inte är hyresgästerna som varken håller i börsen eller har befogenhet att göra beställningar. Det här är ett rätt vanligt dilemma då man bygger så vi motade Olle i grind redan i början av projektet. Trodde vi. På sista byggmötet fick vi riva i och klargöra att alla ändringar som inte är godkända av mig eller en kollega till mig kommer inte att betalas. Då gick budskapet hem, tror jag. Så de där gipsskivorna som sattes upp i verkstaden kommer nog att förbli obetalda, i alla fall av mig.

Förutom gnisslet ovan så har vi upptäckt en vattenskada. Av stora mått. Det far en il i mig då jag tänker att hyresgästerna har suttit i det här eländet. Hemskt! Vilken tur att vi upptäckt eländet och nu kan åtgärda det omedlbums.

I veckan skickade jag ut ett till tilldelningsbeslut på en GE. Vi ska bygga en trehundras brandvattenlina genom hela området. Rejäla grejor med andra ord. Kalkylen sa ca 6,7 miljoner. Det vinnande anbudet var på 3,3 miljoner. Inte bra.  Det har orsakat massor av huvudbry, en hel del möten och en massa ränkande. Då allt var kontrollerat och åter kontrollerat så kan vi konstatera att vårt underlag verkar vara korrekt, vi har inte gjort någon dundertabbe vad vi kan se. Vi har gått igenom generalentreprenörens alla delsummor och de stämmer så när som på el och styr. Där sklijer det rejält. Det har vi kollat upp och peppar, peppar så verkar entreprenörens elsida ha förstått hela anläggningen. Vi har dragit slutsatsen att entreprenören är sjukt sugen på projektet och att de inte har något jobba alls den här vintern. Alternativet är att vi blivit blåsta och får betala dyrt i slutet på projektet. Vad tror ni? 

Jag ser på sporten på fyran.

En ung tjej har just fått en ny tränare. Tränarens kommentar till vad han ser i sin nya adept var något i stil med "Jag har aldrig hört en tjej säga att hon ska bli världsetta. Topp hundra möjligen men aldrig världsetta."

Är inte det extremt konstigt? Var och varannan pojke ska ju bli världsmästare i än det ena än det andra. Varför är det så ovanligt att en tjej vill bli det?

Läskigt - extremt läskigt.

Vi har just bytt mailsystem till Outlook. Himmelriket! Det är så fantastiskt bra att jag nästan gråter en skvätt varje gång jag ska kalla till ett möte med fler deltagare än tre. Smidigt är bara förnamnet.

Däremot så blir jag lite konfunderad över hur vissa hanterar inkomna inbjudningar. Eller snarare frånvaron av hantering. De läser men bemödar sig inte att klicka på acceptera. Är inte det hela idén med att bjuda in någont till ett möte via Outlook? Att man på ett smidigt sätt kan ta reda på vilka som kan och vilka som inte kan?

Oförskämt säger jag!

Eller farbror, han var nog ett eller två år yngre än mig skulle jag gissa. Väääääry ung med andra ord!

Jag har i alla år alltid blivit skjutsad av mamma och pappa på den mer oländiga tiden än den andra. Nu så försöker jag återgälda tjänsten så fort jag får möjlighet. Så i helgen har jag varit chaufför då mamma och pappa skulle till vänner på middag.

Där någon gång mitt i natten ville de bli hämtade så jag satta mig i bilen och påbörjade min 30 minuters resa. Ungefär halvvägs så ser jag något rött som viftar framför mig. Jag tänker att det har hänt en olycka och att det är brandkåren men då jag närmar mig ser jag en svart figur framför mig mitt i vägen. Snäll som jag är så kör jag in till vägkanten och då ser jag att de är blåskontroll med farbror blå.

Jag har blåst oproportionerligt många gånger för att vara så vääääry ung som jag är. Så många gånger att jag inte kommer ihåg hur många det är. Jag har med andra ord blåsrutin. Trots det så går pulsen alltid upp lite då man blir stoppad. Tanken att den där polisen kan vara vilken knäppskalle som helst dyker upp där i mörkret och regnet. Sedan ser jag att han har med sig minst fyra kollegor som kollar andra bilister. Sannolikt var han ingen kokopelle.

Han är som sagt ung och ser lite småsprittig ut. Snygg och välkammad. Han ler och frågar om jag har blåst förr. Jag skrattar till och säger jo, några gånger... Antar att jag låter lite arrogant. Han frågar om det är min bil och ja det är det ju. Han kollar skattemärket och kommer fram igen. Den här bilen ska in på besiktning snart säger han lite myndigt. Ehh nej svarar jag. Den är just ett år och ska inte besiktas "snart". Då skrattar lite snabbt och frågar om det är en diesel. Jo svarar jag. Då frågar han om jag betalat skatt. Ehh ja, självklart svarar jag och börjar bli lite smått irriterad. Det regnar och blåser in i bilen och jag är trött där mitt i natten. Jag är fröken laglydig 24-7 och skulle aldrig strunta i varken skatt eller besiktning. Det kan jag naturligtvis inte säga för då trampar jag väl på någon öm polistå skulle jag gissa. Då ler han sitt största leende, ser lite osäker ut och önskar mig en trevlig kväll. Just då jag ska hissa upp fönstret tittar han in och ber mig att vara försiktig, det är ju så ruskigt väder! Jag önskar honom en bra kväll och sedan åker jag.

Nu så här efteråt får jag för mig att jag känner det där unga polismannen. Eller jag borde känna honom. Jag fick en il om att vi gått i skolan ihop eller något. Eller så kanske det var ett lite småtafatt flörtande från hans sida? Vem vet. Konstiga frågor ställde han i alla fall. Det verkade nästan som om han inte hade koll på läget. Jaja han hade ett trevligt leende och det måste man väl ändå komma en bit på som polis? Hellre det än en surgubbe.

Fast jag föredrar nog det sedvanliga rutinen - körkortsvisning, blåsning, möjligen en sväng för att titta på skattemärket och sedan hej då. Går betydligt snabbare.

Åhh en sån underbar helg jag har haft hemma!

Jag har legat och tittat på tv och ätit ostkrokar i sängen, blivit serverad frukost och servad med underbar mat! Lyx. Ren och skär lyx.

På fredag gjorde mamma och jag stan och provade varenda stövel i hela regionen. Pappa jobbade och lika bra var nog det. På lördagen gav jag iväg med vänner på IKEA och jag kom som vanligt ut med betydligt mer grejor än som var planerat. Härligt!

Lördag kväll var vikt åt galej på stan med vänner. Å vilken underbar mat vi fick! För att inte prata om allt skvaller som skulle uppdateas. Träningsvärk i käkarna och en snuvig näsa blev resultatet. Fråga mig inte hur snuvan kom in i bilden. Men snuvig är jag.

Helger som denna är värd att lägga i asken med fina minnen!

Jag har tjatat om mina fantastiska kollegor många gånger förr och här kommer ännu ett inlägg med samma tema.

De är engagerade. Om man tittar bakom fasaden och de ibland ganska sura och buttra uppsynerna. Jag tycker det är viktigt att hitta den syssla som var och en brinner lite extra för. De arbetsuppgifter som ger dagen den där extra kryddan. För visst är det så att alla har något som de tycker är inspirerande och extra skojigt.

Idag kom två av mina gubbar upp till mig och hojtade "Nu är det LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅGT vatten. Nu måste vi skynda, skynda, SKYNDA oss!". Engagemanget lyser och jag ser hur de är lite uppspelta och sprättiga. Jag tänker att du är det läge att utnyttja medvinden. Projektet de ville genomföra är lite knixigt, ja rent av krångligt. Det var däremot inte alls prioriterat rent tekniskt.

Sagt och gjort, vi startade en tävling om vem som kunde hitta rätt produkter för uppgiften. Jag knappade på datorn och gubbarna bläddrade i katalogen. De vann. Sedan satta vi på högtalartelefonen och konfererade med leverantören om vilken grej av alla våra förslag som skulle passa bäst. När allt var färdigbeställt så struttade de nöjda ner till sitt fikarum och jag fixade alla praktiska detaljer inför morgondagen.

Det är det här det handlar om. Att skapa bra förutsättningar för alla. Att ge inspiration och att tillåta den individuella utvecklingen. Att duka bordet för de som faktiskt gör jobbet. Jag vet att jag får igen det här senare då jag sitter i skiten och behöver support och hjälp. Då det kör ihop sig och jag är beroende av ett fungerande team. Då kliver de upp och fixar vadän det är som står framför oss.

Jag blir alltid så rörd då jag tänker på hur bra jag har det och hur roligt vi har på jobbet. Det är såna här dagar som jag plockar fram då allt känns skit.

Idag har jag och sju besiktningsmän gått en garantibesiktning på ett stort projekt. Det är ett avslut på något som har varit mitt livs häftigaste tid i karriärsammanhang. Det har också varit en fruktansvärt smärtsam tid. Vi förlorade Viktor i en olycka halvvägs in i projektet. Nu, två år senare, har jag fortfarande kvällar då jag somnar med ojämna andetag och våta kinder.

Det som ger mig glädje, energi, inspiration och motivation är samspelet med andra människor. Jag älskar att interagera med andra, att få ge och ta, jobba ihop mot ett mål. Jag går ofta på magkänsla och har en rätt klar uppfattning om människor och situationer. Ofta har jag nytta av mina "känselspröt" men ibland blir det jobbigt och ibland blir det bara en enda röra.

Projektet som pågick under två års tid skapade många fina band. Jag har berättat om några av gubbarna tidigare. En knotig och helt sanslöst vig platschef, en högljudd och lite berdus man som senare skulle visa sig vara den mjukaste människa man kan tänka sig, en ung kille som har otroligt mycket potential och ett hjärta av guld, en rätt speciell man med både omtanke, humör och kunskap, en projektingenjör som varit hal som en ål och med en räv baki varje öra, ett skyddsombud med gilmmande ögon och ett pärlande skratt, en tvär och envis fackrepresentant, en.... ja listan kan bli hur lång som helst. Eller inte hur lång som helst. För Viktors del tog resan slut. Vi andra fick fortsätta men inte han. Hål av saknad och smärta- kanske en knivsudd av skuld.

Idag gjordes den sista officiella delen av projektet - garantibesiktningen. Jag vet inte varför men idag är mina axlar inte uppdragna till öronen. Känslan slog mig nu ikväll, ett avdomnat men rätt behagligt lugn sprider sig.

Från att ha skakat hand så kramade vi varandra. En varm känsla spriddes i min annars rätt så försiktiga uppenbarelse. Slutet på en tid och början på en annan. Jag är så tacksam för tiden som varit och tiden som förhoppningsvis komma skall.

Den slår säkert ut långt innan jul men det passar som sagt bra då vi sällan firar hemma.

Åja, snart i alla fall. Om det här eländes mörkret ändå måste komma så kan väl julen komma på en gång tycker jag!

Här får jag för tillfället min julinspiration. Lotta gör sånt som jag önskar att jag gjorde. Nästan exakt min stil. Skillnaden är att jag varken har tid eller energi att lägga ner så mycket tid på att pyssla. Det som allt annat är ju ett val jag gjort så jag får nöja mig med att njuta av hennes otroligt fina bilder!

Nu har jag just klickat hem de första klapparna till mamma och pappa. Två eldkorgar från Röshults. Jag gillar dem jättemycket, klassiska och robusta!

Mannen har åkt till Storstan för att jobba och jag skulle ha åkt hem och firat en kompis som fyller 40 år (jösses, jag har vänner som fyller 40 - FYRTIO!!!). Det blev inget med det. Budgetarbete, en dykbesiktning inför en garatinbesiktning och lite för många projekt på gång satte p för helgens roligheter. Ibland måste jag inse att jag inte klarar att göra ALLT hela tiden.

Nu sitter jag här och är lite småledsen över att inte få träffa kära vänner, mamma, pappa och farmor den här helgen. Inget snusande på hästmularna och ingen skit under naglarna. (Vet ni förresten att hästar har en otroligt mjuk och len inbuktning precis ovanför mungipan. Där passar det perfekt att snusa och om man har tur får man sig en slobbig puss.) Nästa helg då...!

Det känns att hösten är här för åhh så trött jag är. Gnällig blir jag också (kan bero på någon slags never-ending-PMS). Mitt i allt elände så tröstköpte jag en Amaryllis. Den kommer naturligtvis att slå ut långt innan jul men det passar oss perfekt då vi ändå aldrig firar julen här.

Idag tog vi sista sprutan av tre på jobbet. Vaccineringar är inte min grej. Fast jag måste erkänna att det går så mycket bättre att få gå upp till konferensrummet och få sprutan istället för att behöva åka till sjukhuset.

Nu är det bara den där förbaskade influensasprutan kvar. Hujeda mig, jag har inte blivit stucken så här mycket på massor av år. Fy.

Nu rullar projektet igång. Totalentreprenaden där entreprenören är "nybörjare".

Nog märks det allt. Vi får lotsa, visa, berätta, guida. Det kostar mer och tar mer tid.

Jag är van att kunna lita på den kunskap som en entreprenör besitter. Sållningen äger rum direkt då vi får in anbuden. Godkänd eller inte.

Den här gången kändes det som om just den här entreprenören skulle få en chans. Han (jo för det är en han) mättes med alla de stora byggjättarna. Jag lär få se om jag hade fel tumstock med mig i den här utvärderingen.

Än så länge hoppas jag att det går vägen. Tror att vi tillsammans klarar det.

Jag ser på en helt sjuk dokumentär om hur långt människor kan gå när det gäller att skada andra. 9 av 12 utdelar en "dödlig" stöt på 450 volt. NIO av TOLV.

Det får mig att fundera över min intällning att vi har en inbyggd skyddsmekanism. Att vi instinktivt skyddar varandra.

Fy.